Det är något med smutsiga fönsterrutor, dåliga inzoomningar och hysteriskt stora lyxkryssare som får mig att vilja fånga alltihop på en bild, möjligtvis två.

Kan möjligtvis också vara det faktum att jag redan saknar helgen ohälsosamt mycket, samtidigt som jag längtar efter sommaren, friheten och halvbra festivaler där man gång på gång testar nya maträtter som allihop får det att vända sig i magen, men trots det äter man dem ändå. Men mest av allt är det känslan och friheten och stunderna jag får tillsammans med denna värdefulla person som gör att allt detta blir så dyrbart och ovärderligt som det är.