En medelålders halvsvettig spanjor (eller mer chilenare, kanske?) kom fram till kassan igår. Jag hade gissat mig till att han bott i Sverige i kanske två år och har minst fem barn tillsammans med sin fru. Han såg ut som en typisk fembarnsfar som unnat sig god, och mycket, mat de senaste femton åren. Han lägger upp en av sina varor på disken och sedan stannar han upp och tittar mig rakt i ögonen. Jag ska precis scanna in men får hejda mig eftersom han verkar ångra sig angående köpet. Jag tittar på honom, men han säger ingenting utan fortsätter stirra. "Ska du ha de här...?" undrar jag och höjder försiktigt på ögonbrynen. Har han glömt nåt? Vad håller han på med? "Ja.." svarar han på knagglig svenska och stirrar ännu mer. "Jag tittar på dina ögon."

Åhnej, en sån.

"Jaha!" säger jag undvikande och börjar scanna in varorna han äntligen lagt upp.
"Vem har köpt dem?" frågar han plötsligt och lutar sig lite framåt.
"Förlåt?"
"Ja, vem har köpt dem?" frågar han envist. "Mamma eller pappa?"

Hahah.

"Ööh, det vet jag faktiskt inte. 68 kronor tack."