..med mitt gröna te.

Här mitt i stan kan jag ibland känna mig instängd. Det är ett rätt primitivt samhälle vi lever i ändå. Det mesta är helt och hållet materialistisk - nya inköp av kläder och andra prylar, vilken bil ska man köpa, kanske ska man skaffa sig lite nya snygga möbler - och ofta saknar jag landet.

Jag vill sitta i gräset, lyssna på hur det blåser i träden, höra katten komma smygandes i busken, riva upp grässtrån med tårna och ligga på rygg i gräset och titta på molnen som sakta och rofyllt flyter förbi på himlen. Det är bara vi människor som har bråttom dag ut och dag in. Vi är en produkt av samhället och samhället i sin tur är en produkt av oss. Går det inte snabbt nog blir vi vansinniga. Skynda dit, jäkta hit. När jag sitter här på golvet på min balkong så ser jag bara trädtopparna och några hustak. Jag hör hur bil efter bil susar förbi - alla ska åt varsitt håll - men jag vill inte titta på dem. Det ger ju ingen ro. Jag hade ju helst inte ens velat höra dem. Just nu, alltså. Jag är inte människoskygg, det är bara det att jag blir uttråkad av stadsjäktet, anonymiteten (jag har ingen aning om hur min närmsta granne ser ut, till exempel. Där jag växte upp hälsar man på föraren i alla bilar som passerar, även om man inte vet vem det är (som att säga "nämen, en TILL person, hur har du hittat ut hit i skogen?"), för på något sätt är en annan person mer exklusiv där än i en stad. I staden myllrar det ju av likadana H&M-jeansklädda människor. Man blir ju mitt uppe i jäktet liksom sedd som det - en människa, inte riktigt en person, en individ.). I storstäder pratar man om individualitet och att vara originell. Yes, försök vara det bland hundratusentals andra =)

Inte menar jag att man ska bli en riktigt orginalare, sittandes där i sin tjugofem år gamla, uppgraderade Volvo med tonade rutor.

Jag ville bara säga att jag saknar landet.