Jag var otålig. Jag blev förbannad. Det var som att försöka skruva in en skruv i ett alldeles för litet hål, fastän det egentligen inte alls var för litet. Jag skulle brodda. Jag hade kunnat kasta hästskit på den som uppfunnit broddar just då, så otroligt störande var det. (Broddar skruvar man fast i små hål som finns på hästskon för att hästen inte ska halka. Dubbar typ.)

Om hästen snubblar och halkar runt fastän det inte är ett dugg halt, vad hade då hänt om han trampat runt på snö? Han bryter fan benet bara han står och tittar på en isfläck. Därför var jag tvungen att sätta broddar i skorna på honom innan vi skulle ut. Samtidigt som jag visste att det är såhär man gör (det var första gången jag försökte), så ville det liksom inte gå ihop. Jag hoppas verkligen att det inte var någon i närheten som hörde mig och alla ord som flög runt i stallet. Jag tänker inte ens nämna hur lång tid det tog för mig. Bröl.

Det tog över en timme att få i en brodd i varje sko! Sedan gav jag upp. Åt helvete. Jag skrek högt. Fast tyst. Släppte ut hästen i hagen och fortsatte med mitt svärande ett bra tag.