Varje gång vi är i Helsingborg går vi förbi ett gulligt litet bageri (anledningen kan må hända vara att det ligger precis efter den godisbutik vi brukar handla i) som till mina sinnens stora lycka heter Das Backhaus. Den stora tunga, ljusa trädörren leder in till ett utrymme där man endast använt sig av just ljust trä. Det blir lite Alperna över det hela, liksom. Det är så gulligt tyskt att man inbillar sig att man faktiskt kanske är lite tysk ändå, alternativt önskar att man hade tyskt påbrå av något slag och en rultig liten rosenkindad mormor från München som bjuder på nybakade Laugenbrezel varje gång man hälsar på.

Jag blev så tagen att jag läste skyltarna högt för mig själv, brett leendes, och passade på att bré på med det tyska uttalet så det stod härliga till. Oliver verkade dock inte förstå min lycka. Jag skulle just till att vrida på med den österrikiska accenten när biträdet kommer fram, tittar osäkert och lite frågande först på Oliver, sen mig och sedan Oliver igen, och därpå frågar om hon kan hjälpa oss med något. Jag är vid närmare eftertanke inte säker på om hon hade en sån där liten söt tysk accent eller inte, men det kan ha varit mitt huvud, eller rent av önsketänkandet, som lade på den detaljen.