Ibland funderar jag på om mitt psyke verkligen tål kassaarbete, särskilt när det innefattar paketinslagning. Ta det inte fel - jag älskar att stå i kassan och träffa kunder, men ibland blir det stressigt.

1. Medan kön till kassan kontinuerligt byggs på och jag precis scannat in köns förste kunds femton varor, varav tre streckkoder inte fungerat alternativt inte existerat, kommer denne på att "dessa tre varor ska slås in i samma paket, detta i ett separat och ytterligare ett paket till dessa två, tack."

2. Jag blir sönderstressad. Jag börjar tro att min tidsuppfattning inte riktigt stämmer överens med verkligheten, för det känns som att det tar mig 45 minuter att slå in ett paket.

3. Hur fan slår man in en jäkla gosedjurssäl? Den har ben och armar (nej, det har den ju inte) som står ut åt alla håll och kanter och man har inga kartonger till sitt förfogande, bara wellpapp. Jag hatar wellpapp.

4. Okej, såhär mycket papper ska jag ha. Tar saxen, måttar med ögat och klipper till lite överdrivet mycket. Lägger upp arket, viker det över varan.. och likt förbannat är det för lite papper ändå. Okej, pinsamt. Om igen.

5. Efter dessa "45 minuter" upptäcker jag att jag glömt ta bort prislappen.

6. När jag räcker fram paketet till kunden ser jag hur denne rynkar lite på näsan och tittar smått besviket på resultatet. "Fanns det inget annat papper..?" säger de efter att ha övervakat precis hela förloppet. Och det är då jag får sån prestationsångest att jag vill utbrista "jag vill inte vara med mer!" och gå hem. Alternativt skrika "men slå in det själv istället!". Fast då och då, oftast är det en gammal tant, skiner de upp och berömmer för hur fint det blev. Ja, då får jag lust till att slå in ytterligare ett paket med extra mycket paketsnöre, bara för dem.