Satt i min varma grop i soffan när det dunkade till i fönstret och jag ser hur en liten ihopkrupen fågel faller ner mot marken. Det var så hjärtskärande att se honom ligga där på den iskalla snön, alldeles hjälplös om katten skulle komma, så därför drog jag på mig skorna och pulsade skyndsamt ut för att rädda vad som räddas skulle. När jag var tre meter från pippin ser jag att grannen står ute och pysslar med sitt och får givetvis syn på mig, så jag sträcker på mig lite osyldigt, tittar mig omkring och böjer mig ner, kastar en snabb blick på kvinnan som står där och kisar på mig över sin tända cigarett, och gräver efter något i snön, tar upp det och gömmer det innanför jackan. Därefter pulsar jag tillbaka i snön igen, med ett fullkomligt friskt sinne och en fågel rikare.

Och sen då? Läste att om småfåglar krockar med fönster så uppstår en blödning under pannbenet och det är detta blod som trycker på de delar i hjärnan som ansvarar för flygning och balans. Får pippin sitta i ett tyst och mörkt (och relativt varmt) litet utrymme ett tag, så går blodet tillbaka snabbare och fågeln blir förhoppningsvis sig själv igen (om nu inte något är skadat). Eftersom ingenting verkade skadat och han klämde krampaktigt med sina små klor om min hand, så antog jag att han bara behövde lite lugn och ro för att nyktra till.

Därefter flög han iväg igen, dock aningen vingligt, men han flög.