Slutade jobbet vid två och steg ut i dagsljuset. Gick och log brett hela vägen till bilen, låste upp den, satte mig tillrätta, startar, backar och.. den stendör. Sen är det inte mycket liv jag får i den, och det får inte heller den snälla mannen från Servicekontoret som råkade köra förbi och som jag blockerade vägen för precis när bilen började strejka. Därefter försökte bärgningsbilsmannen (?) få liv i den. Sekunderna senare iaktar jag bilen från stående fot när den lämnar mig, sakta snålskjutsandes på ett flak genom staden.

Det var det, det.

Men nu jag är hemma och har precis njutit av mitt obligatoriska kvällste och ananas. Nu är det nästan bra igen.

 

Mitt hår. Det växer som ogräs och är bara ruskigt tråkigt. Jag ska boka frisörtid snart och denna gången ska jag faktiskt se till att få det så som jag vill ha det, inte så som frisören först uppfattar det. Ska försöka iallafall.

 

Utfört idag: I princip ingenting. En dusch, räknas det?

 

Igår återgick jag och Carro till våra rutiner - dvs att ses på fredagskvällarna. Våra kvällar tenderar att bli tämligen kolhydratrelaterade, vilket inte riktigt stöds av mina personliga mål och riktpunkter, men det blir så när man involveras i Carros fascinerande matschema. "Jag är hungrig" är ett uttryck man ofta får höra efter en avslutad måltid. Man liksom sugs med av bara farten. Idén om ett saftigt kaffebröd kläcks och vi släpper inte tanken förrän den blivit verklighet. Därefter ligger vi utslagna i soffan bredvid det smutsdiskfyllda soffbordet. Men vi har nu tagit del av lärdomarna - istället för att ta nya glas återanvänder vi de använda. Ett vattenglas blir ett teglas, som i sin tur, efter en hastig ursköljning, blir ett ypperligt latteglas.

Igår kväll bjöd vi oss själva på morotsstavar med dipp och lite choklad.

Var på en arbetsintervju idag minsann. På grund av busstider var jag i stan sjuttiofem minuter innan sagd tid, så jag satte mig på Viskan och pustade ut i förväg, för jag visste att det skulle bli mycket på jobbet under dagen. Och det blev det förstås.

Sitter på bussen och dricker vatten ur flaska. När jag druckit klart skruvar jag på korken och lägger flaskan i väskan. Därefter rycker jag till. Var fan är min vattenflaska!? Sedan börjar jag frenetiskt leta efter den.

Jag har kommit in i den där fasen. Eller jag skulle inte kalla det för fas. Mer.. Tillstånd. Eller Rytm. När man stiger upp på morgonen, går till jobbet, jobbar sina timmar, håller stenhård koll på klockan sista timmen, kommer hem, andas och så går man och lägger sig. Den rytmen.

Oj, så bortskämt det lät, men jämfört med skolan är detta rena... vuxenlivet.

Jag måste tillägga att gårdagens kreationer var mycket uppskattade av butikens hårt arbetande gottegrisar. Det blev många stora smajl och tummar upp. Mission completed.

Att proppa i sig så mycket god mat att man tappar fattningen för en stund.
Att äta den godaste sorbet man någonsin smakat och ägna hela nästkommande dag åt att tänka på den.
Att äta chokladdoppade jordgubbar.
Att sitta i biosalongen med en skål godis framför sig och titta på awesome westernfilmer samtidigt som man kan slänga benen över fåtöljerna framför för att ingen bokat dem.
Att sitta i bilen på natten och vara så fast i konversationer att man glömmer klockan och flera timmar passerar.
Att vakna upp yrvaket mitt på dagen efteråt, väckt av ett samtal, och inse att man tappat rösten för att man pratat lite för mycket under natten.

Jag och O tittade på vår tredje lägenhet tidigare ikväll och vi var lite skeptiska mot den innan vi gick in. Storleken, hyran, ja det mesta. Men oj. Det räckte att vi klev in i den och jag behövde inte se så mycket mer.
Jag undrar nu - kan man bli kär i en lägenhet? För isåfall är jag (läs: vi) nog någonstans på det planet.

Jo, jag vet att det är lite dubbelmoral, men jag ska sitta fastklistrad framför Kalla Fakta ikväll kl 21. Fetmaoperationer som går snett. Älskar såna program.

Den enda sak som fått mig att stiga upp ur sängen idag, klä på mig, jobba hela dagen och åka buss är tanken på en mullig semla som bit för bit slinker ner i min mage på kvällen. Så vad händer när jag äntligen stiger in innanför dörren klockan sju på kvällen? Jo, pappa har varit framme och lämnat en semla till mig. Han vet precis vad jag behöver, den karln.

Igår kom det fram en glad, lite äldre kund, så när denne frågade mig något, på vad jag tyckte lät som tyska, bjöd jag glatt på lite ringrostiga meningar. Efter att ha pladdrat på en stund, hon hade inte sagt ett ord, upptäckte jag att hon nog inte alls är tysk. Hennes leende bleknade och en obekväm tystnad följde. Därefter höjde hon förstrött på ögonbrynen och gav mig en blick som indikerade på att hon gett upp hoppet om att någonsin stöta på en smart ungdom. Sen vände hon sig långsamt om och gick. Kvar stod jag och försäkrade mig om att ingen hört mitt lilla missöde. Det hade varit förödande för mitt rykte.