Jag börjar bli tjatig.. Jag menar, en riktig, tråkig tjatkärring.

"Tobbi, neeej... Pilla inte." sa jag nyss till katten, som för övrigt sitter på datorbordet. Ofta placerar han sig 3 cm framför skärmen, men ryggen mot mig, och stirrar in i den. Jag ser ingenting. Grejen är att han väger, liksom.. Jag kan inte flytta på honom så lätt. 7 ½ kilo tar jag inte och lyftar upp med en hand precis.

Mamma som egentligen, från början, inte ville ha katt (och definitivt inte nån katt på bordet!) sitter och gosar med honom en dag när jag går förbi. Katten ligger utslagen på bordet och mor sitter och klappar och pratar.

Förut stod jag vid spisen och grejade. Hör mamma skratta lite tyst så jag vänder mig om, och där sitter Tobbi på bordet (välplacerad med baken, liksom. Orubblig.) och nosar på mammas smörgås. "Tobbiiii...." gnäller jag. Sedan återgår jag till mitt. "Hehe" hör jag bakom mig och kollar igen. Nu sitter hon och håller fram en liten liten bit macka som katten förnöjt mumsar på. "Mammaaaa...." suckar jag och vänder mig om igen.