Jag var i stan 85 minuter för tidigt och 15 minuter innan butikerna öppnar, men detta löste jag genom att ta en liten promenad och hänga på ICA för att värma diverse frusna händer och fötter. Därefter ställde jag mig prövande framför H&M:s skjutdörrar och då de med ett mjukt ljud åkte upp, smet jag snabbt in för att undkomma kylan. Dessutom behöll jag luvan på, eftersom mitt hår fortfarande var så stort och lockigt (innan det hunnit lägga sig lite) att jag fick gömma undan det för att inte skrämma iväg folk.

När jag satte mig framför spegeln och tittade in i min spegelbild höll jag på att trilla av stolen. Lite sol hade gjort susen, måste jag säga. När hon penslat på foundation, som alltid ska vara en nyans ljusare än hudtonen, kunde jag inte riktigt bestämma mig för om jag såg sjuk, nästan död, ut eller om hon höll på att sminka mig som en clown inför en föreställning. Dessutom visste jag inte om jag skulle skratta för att personen i spegeln såg så fruktansvärt ful ut eller om jag skulle gråta för att det faktiskt var jag själv..

Syrran kallade mig alltid för luffare när vi var mindre, men jag förstår inte varför?