Aj. Ajajajaj.. Om man är så klumpig att man slår i tårna i tröskeln, så går man skylla sig själv.
Och det påminner mig bara om en händelse när jag var mindre.

Jag brukade spendera min tid hos Maria när jag var liten (inte särskilt mycket nuförtiden alltså. Väldigt synd.. Måste ändras), och likaså denna dag. Kommer ihåg att våra mammor och vi barn var ute och gungade, och plötsligt får Camilla hiskelig fart på sin gunga. Sådan fart att hon faktiskt trillar av. Irena, hennes mamma, rusar dit och försöker trösta stackars Camilla som gråter över sitt uppskrapade knä. "Det gör ont!" utbrister hon gång på gång. "Ja, jag vet, jag vet." tröstar Irena. "Det gör oooont..!" gråter Camilla igen. "Ja jo, jag vet, stackare.." försöker Irena trösta vidare. Camilla utbrister tårögt: "Men du står på min tåå!"

Hohoho.