Håltimmarna mellan kl 9 och 14 ägnades åt att baka i Olivers kök (vi kallar det för hans kök). Jag och Carro bakade schackrutor och gjorde vaniljfudge. Det blev dock nåt mer i stil med brun-vita rektanglar och kola som smakade Werters. Den första kakan skulle man göra till en korv, skiva den och sedan skulle den få åka in i ugnen. Vi gjorde den till en korv, stoppade den i ugnen... Och sen skivade jag den lite i panik med en stor kökskniv, jämrandes och med armen instickandes i ugnen.
Kolan då, tänkte vi finurligt, det skulle bli den bästa kolan som någonsin satt sitt smälta socker på denna jord. Vi började med att vispa ingredienserna i en bunke med en elvisp. Det var dock något som inte stod rätt till, så jag läste instruktionerna i boken. Det stod ingenting om en elvisp och det stod ingenting alls om en plastbunke. Det stod däremot att man skulle smälta samman ingredienserna i en kastrull. Efter att ha rättat till det lilla problemet står vi och vakar över den puttande smeten. "Vadå, kokar den nu? Eller sjuder den? Den ska sjuda.." "Jag tror den sjuder." Och så sjöd fettsmeten. Den sjöd och den sjöd. Efter en oändligt lång vaka bestämmer vi oss för att den äntligen är klar och häller upp innehållet i en långpanna som är stor som en fotbollsplan. Detta resulterar i att vår "vaniljfudge" blir ca 4 mm tjock istället för bokens präktiga fotografi där fudgebiten faktiskt mäter minst 2 cm över marken.
Men jag tror att dessa två blev en god tillgång för hushållets folk, då det försvann bitar lite då och då under kvällen.